Många ekonördar (jag själv inräknad) är också inne på ett lyhört och nära föräldraskap. Detta innebär ofta att många låter barnet amma lite längre än den västerländska normen. Men någon gång kanske du vill sluta amma och då är det bra med lite vettiga råd om amningsavslut. Jag hittade inga, så jag gjorde mina egna. Hoppas de inspirerar dig!
Jag är en sån där som ammat ett barn som är stor nog att springa fram till mig, dra upp tröjan och förtjust utropa ”Jag vill ha tutte!”. Precis en sån som jag, innan jag fick barn, inte ville bli. Varför? Ja, säg det. På grund av vår kultur och på grund av att det snackas om att sånt är fel och kanske rent utav äckligt. Att folk som ammar större barn är perversa hippies som inte vill acceptera att barnet blivit gammalt och att amningen skulle hindra barnet från att bli självständigt och att ett sånt barn skulle sova i ens säng för evigt och inte vilja flytta hemifrån förrän hen är 42. Nu vet jag ju att inget av det där stämmer och jag är enormt nöjd med att jag valde att amma mitt barn så länge som barnet och jag själv ville, trots yttre påtryckningar om att det var hög tid att sluta. (Samsover gör vi också, sen födseln, och har inga stressade planer på att sluta.)
Mitt barn har älskat att amma sen födseln. Vi fick igång det hela oförskämt bra och jag kände mig helt bekväm att gå omkring och amma bland folk redan första dagen (tills jag förstod att jag inte ”borde” vara så bekväm, eftersom andra inte alltid var det, men det är en annan historia). Amningen var också det som var det i princip enda fina under koliktiden som sen följde och har sen dess räddat enormt många situationer och varit det smidigaste (och för oss enda) sättet att hålla pyret nöjt och glatt vid sömn, transporter och alla typer av sociala sammankomster. Jag har ammat i sele och sjal på alla ställen från restauranger till utomhusgymet. När mitt barn blev så stor att hon tydligt kunde uttrycka sin kärlek för dessa tuttar och det som fanns i dem, blev det nästan bara ännu finare. Hon ville bjuda sina badleksaker och karaktärerna i sina böcker på ”snotis” (som alltid varit vårt ord för denna kärleksfulla aktivitet) och blev som ett barn på julafton varje gång tröjan åkte av. När hon började på förskolan vid 1,5, blev amningen ett finfint sätt att tanka närhet innan och efter, eftersom avskeden var lite jobbiga för oss alla.
När K började närna sig 2 år, var inskolad och nöjd på förskolan (hade till och med lärt sig sova där, trodde jag aldrig skulle hända, dock var det en kortvarig trend innan hon återgick till att vara vaken och umgås med de äldsta barnen), hade vi väldigt utdragna och tidvis jobbiga läggningar. Vi hade alltid ammat till sömns i sängen (det enda som funkat och varför bryta ett vinnande koncept) alternativt hade hon somnat på pappas mage i sele, om jag inte var hemma (detta började dock inte funka förrän ungefär då). På dagarna kändes det ibland som att hon inte visste vad hon skulle göra om hon inte ammade, det började kännas nästan tvångsmässigt och hon ville ha tutte hela tiden. Vi kunde aldrig läsa en bok utan tutte, eller kolla på film, eller gå i selen, eller kramas, typ. Dessutom tog nattningarna flera timmar eftersom hon tuttat så mycket redan, vilket inte gjorde insomningstutten lika effektiv.
Här började jag steg 1 av tuttavvänjningen: sluta amma dagtid. Behövde hon sova middag fick hon göra det i sele eller försöka somna på nåt annat sätt (vilket hon aldrig ville, vilket gjorde att hon ytterst sällan valde att sova middag, vilket gjorde att nattningen inträffade typ 19 varje kväll istället för typ 21, vilket var magiskt för oss eftersom vi aldrig någonsin tidigare fått den där egentiden på kvällen som folk snackar om: vi kunde prata med varandra, kolla på film, käka glass varenda kväll, vilken fest!).
Min strategi för att sluta dag-amma:
Varje gång hon ville tutta, drog jag ut på det och sa ”du får när vi kommer hem/efter middagen/om en stund/efter boken” osv. Visst protesterade hon och blev småledsen eller lite arg, men var lätt att avleda med nåt annat kul. Jag undvek också alla former av lättklädda outfits den här tiden, för att inte locka.
Processen tog väl någon vecka eller så, sen var vi helt tuttfria om dagarna och ganska snabbt började hon typ skämta om att amma på dagen, så hon var helt med på att vi inte gjorde det längre och det var helt okej, utan hard feelings. Resultatet av detta var att hon tjoade av upphetsning varje gång det började närma sig kväll, ville borsta tänderna och byta om till pyjamas så fort som möjligt för att sen kunna slänga sig i sängen och få sin älskade kvällstutte. Och somnade på två minuter. Seger! För min egen del var det, trots att det var mitt eget val och att det var jätteskönt att ha klarat av det, ändå lite jobbigt, så var beredd på att det kan kännas så. Både att en era är över, men också för den rent fysiska hormonomställningen som sker i kroppen. Ju lugnare amningsavslut, desto mindre depp, skulle jag säga. Det tillfälliga deppet försvann dock snabbt, medan segerkänslan bestod.
Vi fortsatte amma hela nätterna tills K var 2,5. Då började jag få lite krupp på att ALLTID behöva vara tillgänglig med min kropp om natten, vilket ju också innefattade kvällen eftersom hennes natt började 19. Att söva om på natten utan tutte var omöjligt (så som det alltid varit omöjligt) och hennes pappa kunde inte söva i sängen. Var jag inte hemma på kvällen fick han söva i sele och ha henne kvar där tills jag kom hem, och hon vägde ju ändå några kilo. Dessutom behövde jag få sova. Alltså sova så som jag gjorde tiden innan K. Flera timmar i sträck. Flera nätter i rad. Och just nu var K inne i en fas då hon dessutom inte nöjde sig med att få tutte och direkt somna om, utan ville ligga på mig och rulla runt samtidigt som hon kunde amma i timtal.
Jag hade dock ett problem och därför väntade jag lite längre än vad jag egentligen hade tänkt (att sluta nattamma har kommit upp i mina tankar många gånger förut). Och det problemet var att alla tips jag fick var i princip: ”lägg dig på soffan eller ta in på hotell så får pappan lösa det, det brukar funka efter ett par nätter med skrik”. För mig var detta helt ologiskt: jag ska visa mitt barn att det är mysigt och tryggt att somna även utan tutte och så ska jag göra det genom att försvinna och låta henne gråta sig till sömns? Och hur kul är det att ge barnets pappa, som länge längtat efter att kunna vara lika poppis som jag vid läggdags, en uppgift som är dömd till att misslyckas och bli ett jobbigt minne? Nej, hellre skulle jag amma tills hon var 42 då.
Men jag började googla som en galning, läsa böcker och fråga om råd i fina Facebookgrupper där likasinnade hade liknande funderingar. De flesta snällare ”metoder” gällde betydligt mindre barn, men att ”ploppa ur” tutten innan hon somnade och sånt som rekommenderas för mindre barn var hon 1: för gammal och vis för och 2: det funkade aldrig när jag testade när hon var liten heller för då hade jag kanske inte behövt avvänja henne nu. De flesta råd de i mina ögon vettiga människorna kom med var att vara nära men säga konsekvent nej, hur lång tid det än behövdes.
Jag var enormt tveksam för om detta skulle funka, men jag gav det ett försök eftersom det var det som rekommenderades som snäll-metod. Jag berättade för K att vi skulle sluta med natt-snotis och när natten kom och hon vaknade första gången var jag vänlig men bestämd och kramade henne i min höghalsade (för första gången på natten på 2,5 år) tröj-famn och berättade att allt var okej. Men det var inte okej. Inte för K och inte för mig. Hon protesterade högljutt, grät och sa om och om igen mellan sina hulkningar att hon ville ha snotis och hon måste få snotis och maaammaaaaaaaaaa. Några gånger trodde jag att hon hade somnat, men hon tog bara en paus innan hon fortsatte gråta och böna och be. Efter en timme av förtvivlad gråt i min famn, bröt jag ihop och langade fram tutten och sa bara ”vi prövar igen en annan gång” innan jag själv snyftade mig till sömns bredvid min sovande, utmattade unge.
Nedslagen, men glad att jag inte fullföljde något som kändes så fel, fortsatte jag att forska i det hela och vidgade mina vyer ytterligare genom att läsa utländska bloggar, fler forum och artiklar. (Det är sjukt att något så självklart och naturligt som amningsavslut ska vara så förbannat svårt att få vettiga råd kring.) Till sist kom jag fram till en ”metod” som är helt och hållet logisk, där jag kunde behandla mitt barn som den lilla människa hon är och inte som en mekanism som programmerar om sig när hon fått skrika utan respons tillräckligt länge. En process, helt enkelt, precis som vi vuxna gärna vet om i förväg att vi ska flytta, börja nytt jobb, få ett nytt barn eller motsvarande för dig livsomställande (ja, faktiskt) händelse. Jag plockade råd och tips från olika ställen och skräddarsydde ett ”program” som jag tyckte passade oss. Tuttavvänjning steg 2 kunde börja!
Min strategi för att sluta natt-amma:
Förberedelser:
1. Få K att förstå grejen med hjälp av fraser som:
”När du var liten behövde du snotis jämt för att bli mätt, men nu äter ju du mat sen länge så du behöver ju inte snotis längre”
”Du kan ju somna i både sele, vagn, bil, cykel nu (obs, att sova på annan plats än vid tutte/sele började hon göra först vid 2 år så det var ganska nytt) och så har du somnat på föris också och i soffan någon gång så då kan du ju somna i sängen utan tutte också”
”Mamma behöver få sova lite mer så jag orkar göra mer roliga saker med dig på dagarna, för nu sover jag så lite så jag är så himla trött och då blir inte jag så rolig”
”När du var liten behövde du snotis jämt för att bli mätt, men nu äter ju du mat sen länge så du behöver ju inte snotis längre”
”Du kan ju somna i både sele, vagn, bil, cykel nu (obs, att sova på annan plats än vid tutte/sele började hon göra först vid 2 år så det var ganska nytt) och så har du somnat på föris också och i soffan någon gång så då kan du ju somna i sängen utan tutte också”
”Mamma behöver få sova lite mer så jag orkar göra mer roliga saker med dig på dagarna, för nu sover jag så lite så jag är så himla trött och då blir inte jag så rolig”
2. Gjorde en bok (alltså en klipp-och-klistra-variant) med bilder och text med ovannämnda frasers innebörd. Den började med K som tuttande bebis och beskev i ord och bild hennes resa från liten till stor (obs, jag var noga med att inte skuldbelägga genom att säga att hon är FÖR stor för snotis eller så, bara peppande att hon är stor och klarar detta). Jag vräkte också på med kärlek och massa trygghet, att vi alltid finns nära och att både mamma och pappa (och mormor och farmor osv) kan ligga bredvid när hon somnar och att det finns massor av sätt att somna på, så som tillsammans med någon du älskar, ett gosedjur eller helt själv och att allt är tryggt och bra. (Jag grinade en del när jag gjorde denna och när jag läste den för K.)
3. Virkade en tutte. Japp, det gjorde jag. I boken ”Virkat för män” (eller 2-åringar, uppenbarligen) hittade jag en lätt beskrivning på en liten tuttboll som jag gjorde (i ekobomull, stoppat med ull). K fick se bilden och jublade och ville att jag skulle virka den NU! Jag sa att hon kunde gosa med den virkade tutten på natten sen när vi skulle sluta med natt-snotis, ifall att hon saknade snotis då. Eftersom jag är sämst på handarbete tog detta någon vecka, vilket gav en tidsplan för när det var dags, en tidsplan som både K och jag kunde förstå och förhålla oss till: när tutten är färdigvirkad då slutar vi amma. (Jag grinade lite när jag virkade tutten också, fast på ett fint sätt.)
4. Köpte en present till K som hon skulle få när vi slutat nattamma. Inte ”du får en present om du slutar amma”, utan ”du ska få en present för att vi firar att du är så stor så du kan somna utan snotis”. Det blev en svindyr ekologisk cykel för att den representerade så bra att hon blivit stor. Så stor att hon både kan cykla och sova utan tutte. Presenten skulle hon få ”när vi slutat med natt-snotis”, så jag inte band upp mig på en speciell dag ifall att allt skulle gå åt pipsvängen.
Jag var noga med att påpeka att amningsavslutet gällde just natt-snotis och att hon ändå skulle få en godnatt-snotis och en godmorgon-snotis. Så det inte skulle bli en större grej än vad det var och så vi kunde fokusera på vad som var kvar, snarare än vad som skulle gå förlorat. När boken var klar och läst ett antal gånger och tutten färdig var det dags. Vi valde att börja på sommarlovet (men en helg går ju annars fint) så att vi alla skulle kunna få vara trötta dagen efter om det behövdes. Morgonen innan avslutet vaknade jag chockad över att jag hade sovit en hel natt i sträck. För första gången på 3 år! Min enda förklaring till detta, om det inte var en märklig slump, är att K var så redo att hon tjuvstartade.
Dagen kom och vi var redo, alla tre. (Även om, trots att vi anser oss vara en väldig jämställd liten familj, detta i stort sett uteslutande var mellan mig och K och så hade varit sen födseln eftersom amning var det enda som funkat på natten.) Hon fick sin godnatt-snotis och somnade som vanligt på ett kick och när första uppvaket kom kände jag ett helt annat lugn. Jag påminde vad vi pratat om, kramade, klappade, strök på huvudet och satt upp och vaggade i sängen. Visst var hon lite ledsen, men all form av panik uteblev och istället kom små snyftningar om att hon saknade snotis och att hon ville vara i min famn. Det tog ungefär en timme den här gången också, men denna gång somnde ingen av oss med gråten i halsen, utan med seger. Hon vaknade ett par till gånger denna natt och då räckte det med några minuter av upprepning innan hon somnade. På morgonen (jag hade som regel att morgonen började tidigast 6, eftersom vi vanligtivs gick upp senast 7) fick hon sin efterlängtade morgon-snotis och jag var enormt peppande för att det gått så bra.
De följande nätterna blev det cirka tre korta uppvak på några minuter per natt som alla var lite småsorgliga, men snabbt övergående och hon behövde vaggas mindre och mindre för att kunna somna. Efter bara några dagar somnade hon om på min arm, liggandes bredvid mig, på några sekunder och slutade också be om morgon-snotis. Vi hade slutat även med denna av bara farten! (Hon började dock fråga efter morgon-snotisen några dagar senare, men då sa jag bara ”men den har vi ju slutat med också nu” och hon köpte det ganska snabbt, utan större sorg.) Efter någon vecka slutade hon med de korta uppvaken helt och nu vaknar hon normalt max en gång per natt, men lika ofta sover hon i ett svep (eller vaknar, men låter bli att väcka mig alls). Om hon vaknar räcker det med att lägga henne ner och krama henne så somnar hon om på ett par sekunder. Ibland ber hon om ”godnatt-snotis” lite när som helst, lite halvt på skoj, men blir aldrig ledsen när jag nekar, hon vet ju vad som gäller.
Vi har fortsatt med godnatt-amningen när jag är hemma, men nu kan även hennes pappa söva (vad fel det låter med ”söva”, men ni förstår: han får henne att somna) henne i sängen om kvällarna. Vilken seger för pappsen! Efter 2,5 år, plötsligt händer det!
Min förhoppning är att godnattamningen bara rinner ut i sanden och att vi helt plötsligt har slutat, men jag har ingen större brådska eftersom detta bara är en mysig stund som inte äter upp någon energi och som bara besparar mig tid eftersom läggningarna blir så snabba. Känner jag att jag vill sluta helt innan hon väljer att sluta, tror jag att det kommer bli en ganska lätt grej, eftersom vi alla nu vet hur vi klarar oss utan.
Min förhoppning är att godnattamningen bara rinner ut i sanden och att vi helt plötsligt har slutat, men jag har ingen större brådska eftersom detta bara är en mysig stund som inte äter upp någon energi och som bara besparar mig tid eftersom läggningarna blir så snabba. Känner jag att jag vill sluta helt innan hon väljer att sluta, tror jag att det kommer bli en ganska lätt grej, eftersom vi alla nu vet hur vi klarar oss utan.
Så. Det var min historia. Som fick precis ett sånt lyckligt slut som jag hade drömt om. Jag hoppas att den kan inspirera någon annan som börjar bli desperat och som inte klarar av de vanliga råden som ges. Mitt bästa tips är (som i alla föräldrasammanhang) att lita på magkänslan och lyssna på ditt barn, då kan det sällan bli fel. Och, om du orkar, inte sluta med all amning samtidigt. För barnets skull och för att slippa hormondepp.
Lycka till! <3
Tack för den här tiden, kära tuttar och älskade unge. Det har varit ett äventyr.
Epilog: Jag ammade K sista gången när hon var 3,5 år, när jag var nygravid med hennes lillasyster och fick ont i brösten. Jag kände också att jag behövde en liten paus innan nästa amningsperiod. Vi tog det bra och med ro båda två.
(Denna text publicerades ursprungligen 2015 på ekotjusigt.se som jag då bloggade på. Då inlägget spridits flitigt och det är många som kommenterat det och har frågor och eftersom jag själv inte finns kvar på bloggen och kan svara, har jag här kopierat det, samt tidigare kommentarer.)
HÄR HAR JAG KOPIERAT KOMMENTARER FRÅN EKOTJUSIGT.SE DÄR INLÄGGET PUBLICERADES 2015. FORTSÄTT GÄRNA ATT KOMMENTERA PÅ DETTA INLÄGG HÄR, JAG BLIR RÖRD TILL TÅRAR AV ALLA FINA ORD! <3 (OCH KAN NU ÄVEN SVARA PÅ NYA KOMMENTARER! 🙂 )
Så fint! En så kärleksfull mamma. Optimalt. Respektfullt, kärleksfullt och bara fantastiskt!
2017-08-04 20:54:02Malvina
Tack för din berättelse. Precis vad jag behövde höra just nu. Har tänkt på amningsavslut i säkert ett år, men nu är det dags på riktigt. Snart 2 år är han, den kära ungen och värd all respekt i att förändra något så viktigt i hans liv. Så svårt det har varit att hitta några vettiga råd och exempel på hur man kan tänka och göra. Tar med mig hur ni gjorde:) Tack igen.
2017-07-22 23:42:16Helen
Åh, vilken igenkänning! I allt du beskriver, oj vad lika vi resonerar. Jag brottas också med motstridiga känslor inför amningsavslut, men blev väldigt peppad till ett fint avslut av din text. I sinom tid skall även jag och min tvååring trappa ner på amningen!
Tack för en jättebra text, blev rörd till tårar! Fin mamma <3
2017-07-12 23:11:01Totte
Så himla fin text, jag grät! Tack för den fina texten! Vill att det ska vara exakt så odramatiskt och fint... Tror jag ska börja göra en bok när semestern kommer. Känns såååå viktigt att förbereda tösen! <3
2017-06-14 09:23:44Sofia
Åh så skönt att få läsa detta. Jag är inte ensam. Nu ska jag också sätta mig med en plan för att sakta ta bort allt tuttande utom morgon och kväll. Tack för inspiration!!
2017-06-12 10:11:14ML
TACK för den här texten! Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig flr att få fram hur värdefullt det känns att ha läst den och ha den att plocka fram när vår dag (natt) kanske kommer. Jag har haft magkänslan att jag vill sluta när min lilla kille förstår vad det är som händer och kan ta emot tröst på ett bättre sätt än nu. Och här känns det som att jag har precis det jag haft i min magkänsla. Så skönt att höra någon annan med erfarenhet, få någon slags möjlig ålder att tänka kring och så många bra tips på hur man kan göra för att det ska bli så bra som möjligt. TACK.
2017-06-11 19:32:34Nina
Vilken Fin mamma du är <3
Ammar en 1,5 åring - 'lite mys och lite nattutte'...
... osäker på hur det kommer gå att sluta men, just nu är nog ingen av oss redo.
Men, när vi är redo skall jag ha din text nära till hands 🙂
2017-06-11 00:43:49Mia i Floda
Åh va fint! Tack för att du delar! Vi är lite i samma sits, fast vi har måstat avsluta för att jag är gravid och får så himla ont i brösten, så jag pallar inte. M är inte redo känns det som. Men vi har endå "lyckats" dragit ner till bara middagslur- och somna-på-kvällen-tutte.. men M somnar utan tutten i munnen, med protest :/. (Detta under ca två månader). Jag undrar hur din partner gjorde för att få er dotter att känna sig så nöjd så hon kan somna i sängen med honom nu också..?
Tack igen för en fin berättelse!
2017-06-02 11:20:54vilma.linnea@hotmail.com
Hej, jag skulle vilja tillägga att det är ett bra sätt att låta det större barnet amma när det fått ett litet syskon, Det är ju lätt att känna sig utanför annars. Sen blir det så smånigom mindre intressant eftersom barnet jämför sig själv med bebisen, som ju inte KAN äta annat. Jag brukade läsa en bok samtidigt , så att barnet hela tiden måste vända uppmärksamheten till bilderna i boken istället för bröstet, Huvudsaken att avdramatisera det hela, och prata som människa till människa. Om man sätter sig in i sitt barns situation, så klarnar det oftast. Vad omgivningen tycker, kan man gott strunta i. Karin
2016-11-23 15:45:07Karin Skoglund
Tack för en väldigt fin text! SÅ skönt med en människa som behandlar barnet som en människa! Bra med berättelser som tips på hur man kan göra, istället för de psykologiskt skadliga metoder som rekommenderas. Har själv ammat mina tre till över treårsåldern, så avslutningarna har skett gradvis och med resonemang., det känns som om de slutade själva egentligen. Nattamning blev en ganska lång process.
Jättefina bilder!
Hälsningar Karin Skoglund
2016-11-23 15:32:52Karin Skoglund
Tack! Jag hittade din blogg när jag som mest behövde det. Har i likhet med dig ett barn som absolut älskar att amma. Dock kallar vi det just att amma och det kan blir lite pinsamt när han ber om det bland folk. Smart att kalla det snotis, det lär ju ingen förstå iaf 🙂 Egentligen ska jag ju inte tycka att det är pinsamt, det vet jag, men det gör jag ändå.
Jag hade tänkt att sluta helt och först trappat ner och även hunnit med ett par helt amningsfria dagar (ville gärna sluta helt för egen del, ffa pga att jag skäms inför folk som tycker att det är konstigt att amma en snart 2-åring), men efter att ha läst ditt inlägg landade i att göra exakt som du, dvs enbart amma på kvällen när jag är hemma. Nu är jag iofs nästan alltid hemma på kvällarna, men det är ingen panik de kvällar jag är borta. I helgen sov han tom första natten själv med sin pappa. Det var stort!
Han är ju mitt barn och jag vill göra det absolut bästa för honom. Det är i nuläget att låta honom amma på kvällarna. Han tankar närhet och trygghet och det behöver han sannolikt som allra mest just denna höst då han även börjar på förskolan. Så TACK! Tack för att du hjälpte mig fatta rätt beslut.
2016-08-30 08:53:02Ann-Sofie
Tack för detta inlägg och de hjälpsamma tipsen!
Vi håller på sluta helt med amningen av vår son som är 3,5 år. Vi slutade med dagamning för ca 1mån sen. Det var ganska odramatiskt och precis som du beskriver blev godnattamningen något att se fram emot. Nu har vi även slutat med denna och natt och godmorgonamningen sedan 4 dar tillbaka. Vi har pratat mycket med sonen om avslutet och det var mest protester de första dygnen. Nu är det endast vid godnattamningen som han hemskt gärna vill ha bröstet. Jag håller honom i famnen, sjunger o vaggar och ser till att han är riktigt trött när vi lägger oss. Vi får se hur det slutar, men protesterna blir färre och kortare för varje dag.
Jag har precis som du fått påtryckningar om att det kanske är dags att sluta amma länge. Det är så tråkigt att höra och värst är de som vänder sig till barnet och säger med en sån där låtsasförskräckelse, nåt i stil med: " Men ammar du ännu du som är så stor, nu är det nog dags att sluta." Så onödigt att hålla på så tycker jag. Ifrågasätt mig istället, så kan jag berätta hur jag tänker, men låt bli mitt barn!
Jag känner igen mig i att jag nu kommit till punkten då jag känner att jag behöver mer sömn och det är dags för pappa att ta läggningar också. Men fram till nu har jag inte haft några problem med att jag och min son haft mysiga stunder av närhet och jag kunnat skänka honom en del av den trygghet han har behövt genom amningen.
Nu klurar jag på om det är dags att ta fram virknålen....;)
2016-07-25 03:11:56Häls JL
Bra text. Tycker det är viktigt att lyssna och försöka förstå barnen.
2016-05-02 22:45:54Mia
Tack för att du delar med dig! Det betyder mycket att läsa om någon som också ammar ett "lite större barn". Jag ammar min tvååring till sömns varje kväll ,söver om m bröstet, på natten och så på morgonen. Tycker det är mer en period nu faktiskt om nätterna, men det är väl så. Det är olika faser.
2016-04-09 22:31:54Jenny
Hej Annika,
Så fint du skrivit om ert nattamningsavslut.
Min yngsta är två och vi har redan slutat nattamma två gånger. Men så har hon i två omgångar blivit så sjuk att det enda vi egentligen fått i henne är amningen.. Och så tillbaka några steg i ett slag således.
Det var ju ett litet tag sedan ni slutade med nattamningen. Hur har det gått vid t ex sjukdomar och så (om du vill och orkar dela med dig förstås)?
2016-03-20 08:01:22Linda
Åh, vad fint.. Och vilka vackra bilder och ursöt virkad tutte. Är ju så det ska vara - att amma "länge", så länge det fungerar. Förr i världen ammade man väl ibland till de var 3-4 år. Vad kan vara mer naturligt. Hade gärna velat och planerade att amma länge, men tyvärr verkar jag ha ärvt min farmors dåliga amningsgener. Försökte verkligen på alla vis få igång det, men det kom ingen mjölk, så istället för en lång amning blev det en rejäl kalldusch och nästan ingen amning alls. Men är glad att han fick lite råmjölk alla fall och snutt tills han tröttnade på mina i princip tomma bröst. Och jag gläds åt er som kan! Heja! 🙂
2016-02-25 20:17:41CS
Åh vilken härlig berättelse! Jag fick faktiskt tårar i ögonen och skrattade igenkännande! Det är precis såhär jag vill ha det!! Jag känner mig peppad! Jag ska försöka göra som du gjorde och ta det långsamt. Jag vill inte sluta helt utan mest sluta dagamningen så det blir lättare när jag börjar jobba och C börjar på förskolan. Han älskar tutte och är 14 mån gammal nu. Jag trodde jag var den enda mamman som sövde mitt barn med tutte och har skämts länge för det. Tack för att du delat med dig och för fina bilder. / G
2016-02-21 07:29:21Gabriela
Åh vad fint skrivet. Jag har tre barn två stora barn på 12 och 16 som jag ammade i 3 år och nu har jag en liten på 21 månader som jag fortfarande ammar både på dagen och natten, jag har inga planer på att sluta ännu. För oss fungerar det fortfarande bra. Måste bara dela med mig av hur jag gjorde med mina två stora barn: de var som sagt 3 år när vi slutade amma så jag sa till dem att mjölken hade blivit gammal så den hade börjat smaka äckligt, sen penslade jag på "stop o väx" som finns på apotek (som man använder på naglarna när man vill sluta bita). Helt odramatiskt, ingen av dem längtade eller ville ha tutte igen så det gick väldigt fort. På ett sätt var det ju väldigt bra då ingen saknade eller sörjde tutten, dom var bara glada att dom slapp äta gammal mjölk. Så för mig och barnen kändes det väldigt bra.
2015-12-13 23:23:28Linda
Åh herregud vilket bra inlägg <3. Min unge är fortfarande bara 15 månader, så jag känner ingen stress ännu. Men jag vet ju att den där dagen kommer att komma när jag bara inte orkar tuttas på hela natten (eller ja, den dagen kommer varje dag, men du förstår säkert vad jag menar). Jag ska skriva ut den här texten och spara tills det är dags för oss. Tack!
2015-12-03 13:00:11imlk
Rörd!
2015-10-20 04:16:41Annan
Hej HF! (Sorry att jag inte såg detta förrän nu!) Jag var också superorolig och grät och funderade och bearbetade detta lång tid innan beslutet togs. Det jag kan säga är att det gick så himla, himla bra. Det var fint att vara med om det tillsammans, även om det var en sorg för båda, och när vi gjorde det så lugnt och inkännande så kändes det helt rätt. Själva avslutet gick så snabbt och när det var klart kände jag bara "jaha, var det det här snabba lätta jag varit så orolig för och dragit ut på så länge". Vi behöll godnattsnutten (och bara den) och den får hon fortfarande när jag är hemma på kvällen. Men nu KAN hon somna med pappan och hon vaknar i princip aldrig på natten. Och om hon gör det så myser hon och somnar om. Helt odramatiskt och vi har det minst lika mysigt som förr. Eller ännu bättre, tycker jag, eftersom jag får sova hela nätter vilket gör mig till en bättre mamma plus att hon fått ett helt annat lugn på natten, nu när hon inte får den där lilla paniken varje gång hon vaknar för att hon snabbt måste få tutte. Jag hejar på er! <3
2015-09-24 20:27:12Annika
Jättebra inlägg och jag känner igen mig. Jag ammar fortfarande min dotter och hon blir två år om en månad. Har en till på väg, i april, och känner mig lite stressad angående det här med att sluta amma. Hon somnar ju med bröstet och vaknar på natten några gånger och somnar då om vid bröstet. Bara jag som kan "söva" och ta henne på natten. Jag vill ju inte att hon ska känna sig undanskuffad av sitt syskon och vill därför sluta en bra stund innan. Tycker att din metod låter super men är lite orolig. I övrigt ser jag inte amningen som ett problem men I och med kommande syskon vill jag inte att min älskade dotter ska känna sig undanskuffad. Tips som kan lugna mig??:) usch, grät när jag läste inlägget, det är ju som en sorg för en själv också, så känner jag i allafall.
2015-09-04 23:02:35HF
Hej hamnade här av en slump och var tvungen att läsa då jag själv gått igenom samma med mitt barn. Vi slutade amma för ungefär ett halvår sedan då han var 3.5 så jag känner igen mig precis, härligt att läsa då jag kände mig ganska ensam i mitt beslut att amma länge. Tack för att du delar med dig.
2015-09-03 23:21:47Anna
Åh, tack, en sån fin historia! Den värmde mitt hjärta. Underbart. <3
2015-09-01 23:37:35Alexandra
Hej Annika!
Tack för din berättelse. Den stärkte min egen magkänsla. Jag har en tjej på 1,5 år som ammar flitigt och har haft svårt att vänja sig vid annan mat. Nu arbetar jag 60% och då äter hon annan mat med pappa, även om den är lite enformig pga hennes kräsna smak. Jag är tyvärr väldigt trött. Om nätterna vägrar hon att släppa bröstet i huvud taget. Om jag lyckas ”smita” så vaknar hon gråtandes efter några minuter. Att sluta nattamma känns fjärran även om jag alltid är trött. Vi har diskuterat att sluta dagamma. Men tanken på att vägra henne och mig själv den närheten får mig att lipa. Men det är så många som har övergått från att gratulera till lyckad amning till att be en att gå undan om man ska hålla på med sånt där fortfarande. 😞 Jag ska försöka hämta kraft och försöka göra som du vid fas 1. En annan oro är att jag börjar misstänka en ny graviditet. Även om jag har sett de som tandemammar så känns det lite skrämmande. Hur som helst. Tusen tack för din text den var både inspirerande och stöttande. ❤️ /Trött mamma
Åh, jag förstår precis! Tusen tack för dina fina ord och all pepp till dig, oavsett hur du väljer att göra och hur det går! Jag känner så igen det där att det är megapositivt att amma i början, men allt efter typ 9 månader är lite konstigt och helt onödigt i folks ögon… All lycka till! <3
Så otroligt fin text och vilket fantastiskt sätt att avsluta amningen på! Min dotter är nu 13 månader och jag ammar henne endast på natten. Dock vaknar hon gärna en gång i timmen och blir helt galen om hon inte får amma.. jag börjar jobba om en månad och jag måste vara självisk och se till att jag får den sömn jag behöver. Tycker dock det är oerhört jobbigt att ta bort något hon älskar så mycket. Har också innan jag hittade din text endast fått svar att man ska lämna över till partner och sova i annat rum, vilket jag tycker känns helt galet. Hon skulle bli så förtvivlad. Min sambo har kunnat natta de cirka tre gånger han provat så att han duger för henne vet vi. Nu är bara frågan hur vi ska gå tillväga. Tror vi får stålsätta oss och turas om att vagga och krama henne om nätterna. Tyvärr är hon ju för liten för att använda din metod på. I alla fall, tack för ett underbart inlägg <3
Tack snälla för dina fina ord! Förstår precis hur du känner och önskar dig all lycka till! Ett sätt av göra kan ju vara att låta sambon ta så många nattningar som möjligt ett tag för att lära henne att han också kan natta och på så vis blir hon kanske mindre beroende av tutten för att kunna somna om även på natten. Jag har också förstått att barn som inte längre får amma dagtid, vill ta igen det jättemegamycket på natten, så har du nyligen slutat dagamma kan det ju också vara en anledning till de tuffa nätterna just nu. Håller tummarna för er, heja heja!
Tack för ett jätte fint inlägg.. Är precis i den situationen just nu min lilla fyller 2 om någon vecka och ska Skolas in på förskola om en månad, tänkte börja avvänjning vid am ingen fastän det känns jätte sorgligt.. Men hur ska h*n annars kunna somna på förskolan tänker jag, och klara att få tröst från pedagogerna… Känner mig mer posetivt inställd efter ditt inlägg och ska försöka vända detta till något bra och ändå ge närheten genom att hålla om vagga och krama.. Nog nästintill lika svårt för mamma som barn, amning är verkligen ett speciellt band <3
Tack för fina ord! <3 Jag minns inte om det står i inlägget men ammande K vägrade somna första tiden på förskolan och var vaken och däckade i selen på vägen hem varje eftermiddag så fort hon fick tutten. Sen sov hon faktiskt på förskolan dagligen i någon månad innan hon självmant slutade sova dagtid. Så under kan ske. 🙂 Heja dig!
Tack så mycket för inspiration och tips! Har sökt efter råd om att sluta amma på ett bra sätt men bara hittat massa anklagande inlägg till mammor som ammat länge som t.ex. att de inte gett barnen bra matvanor för de inte gjort som ”alla andra” med t.ex. att övergå till välling/gröt etc. Jag blir så trött på sånt och att de även har mage att skriva att mamman i fråga är oansvarig för att hon låter barnet få tutte när barnet vill istället för att vara ”vuxen” och sätta gränser till barnet… Blev så himla glad när jag hittade ditt inlägg, känner igen mig i mycket. Har försökt sluta amma men inte haft hjärta att höra henne gråta och skrika efter tutten. Känner att jag inte vill bryta ett sådant band på det sättet och tänker att det är bra att amma länge men hon fyller 2 om en månad och jag känner mig trött på att ligga trångt och sova dåligt om nätterna. Jag känner ingen stress att sluta just nu men tänker att det kan vara bra att veta hur man ska gå tillväga och gradvis sluta innan hon är 3… Fick ni användning för den virkade tutten? Jag tror min dotter skulle bli arg och kasta iväg den om jag försökte ge henne en sån istället för hennes ”tutte” 😅
Så fint skrivet, jag håller helt med! <3 Njä, den virkade tutten blev mest symbolisk för avslutet, inget som vi använde direkt, mest för mitt eget blödiga hjärtas skull! 😉 Stort lycka till med det gradvisa avslutet i er egen takt!
Min dotter är 18 månader och jag är gravid i v 17. Känns som tortyr varje amning i bröstvårtorna. Främst för vi har förklarat för ca en månad sen att alla sover på natten även tutten med framgång men sista veckan ska hon sitta ihop med mig. Även kväll och morgon har blivit väldigt utdraget sen vi fick mindre amning på natten.
Behöver få minskat ner amning ännu mer för att orka fysiskt också. Och när vi är där får vi väl se om vi kan få till ett naturligt avslut. Jag är verkligen inget för handarbete men tänker definitivt försöka göra en virktutte och en klippbok.
Hade kunnat tänka mig tandemamning från början men som jag mår nu måste jag ju precis som du förklarade för din tjej prioritera mamma först så att jag orkar räcka till dagtid.
Tack för inspirationen!
Tack själv! Stort lycka till med nya bebben och för ett harmoniskt avslut! <3